Detvar tidig gryning när Hans och Kerstin Bengtsson tillsammans med sina fem kor och åtta får gav sej iväg på den långa vandring mot nytt land. Hans hade tidigare under en fisketur kommit till platsen som han gav namnet Jougdaberg, det nya berget. En bördig dal, rik på fisk och vilt, omgärdat av höga berg som gav skydd mot den hårda fjällvinden. Paret Bengtsson hade länge planerat fördenna dagen utan att yppa för någon.

Detvar tidigt på våren 1815 när de gav sej av. Det låg fortfarandemycket snö kvar i fjällen vilket gjorde vandringen besvärlig, framförallt var det svårt för djuren. Vandringen tog flera dar men väl framme kunde de till slut blicka ner över den vackra landskapet. Det var nytt land och orörd natur. Stort, vackert och lite skrämmande. Här skulle bopålarna slås ner. Hans och Kerstin var utelämnade till sej själva och naturen för här fanns inte utrymmeför några misstag. Från Jougdaberg var det 2 mil till närmaste granne och långt i från allmänna farleder.

Väl framme satte paret i gång med hårt arbete. Kerstin mjölkade korna och lagade kvällsmat medan Hans la nät i älven och tillredde en sovplats under en stor gran. Djuren stod bundna i sina vidjor i väntan på att få en hage där de kunde ströva fritt. Hans stannade uppe hela natten för att bygga en mastu där de kunde förvara mjölken. När Kerstin vaknade på morgonen trodde honknappt sina ögon. Där stod ett litet hus färdigt av grovt timmer med näver och torv på taken men dörren fattades. Detta gav Kerstinen varm hemkänsla då hon kunde ställa in morgonmjölken i den lilla mastun. Hans vittjade nätet och där var mat för många dagar så det gick verkligen ingen nöd på nybyggarparet

Ur dokumentet- Berättelser från Jougdaberg